.19.07.2015.

‘Negrer’

By Castor In

Negrer

‘Negrer’ är en bok från 1917, skriven av Gunnar Cedershiöld. Gunnar är någon slags svensk överklassnubbe som reser till Afrika för att titta på ‘negrer’. Gunnar gillar att bli omkringburen av ‘negrerna’ när det börjar bli jobbigt för honom att gå.

Några urklipp:

Häromdagen när jag passerade genom en viss gata, som jag numera aldrig går, annat än sedan det blivit mörkt och alla fåglar sover, blev jag plötsligt anfallen av en stor pansargrå fågel, som gick som en gås, men mycket fortare och hade en tre decimeter lång näbb med stor påse under. Han ämnade tydligen stoppa några små prover på olika delar av min anatomi i den där påsen. – Om det är något som förstör ens humör, så är det just att bli anfallen bakifrån av en pelikan en varm dag. I synnerhet då tre negrer står bredvid och flinar (Pelikaner äter tydligen inte negrer. Vilken iakttagelse säkert intresserar våra zoologer).

Dagarna äro långa och annorlunda indelade, än vad vi äro vana vid i Europa. Vid sextiden på morgonen vrider någon av ärkeänglarna på en knapp, och det blir ljust med ens utan några cermonier med gryning eller sådant. Ett par minuter efteråt kommer min boy med morgonkaffe och välter ikull något. Jag vet inte, om det är hans föreställning om ett diskret sätt att väcka folk eller bara naturlig drumlighet. En boy är en svart tjänare och fås för det billiga priset av 25 á 30 fres i månaden ett för allt. Mat och kläder håller han sig själv med, troligen genom stöld.

Det händer inte mycket ombord. I går mötte vi tre säckar jordnötter, som kom drivande. Var de spolade över bord från en däcklast, eller kom de från ett torpederat fartyg? Kanarieöarna är inte långt borta, och där grasserar piraterna. I förrgår slaktade vi grisen. Idag får vi blodkorv. I går fick den ena oxen ett slag i skallen. I dag skall den feta svarta mohammedanen få lavemang. Stort mera händer inte.

Passagerarna äro inte många. På första klass är jag ensam, på andra finns det en äldre käring, som ingen människa har sett sen hon kom ombord. Hon blev visst sjösjuk redan då hon köpte biljett på agentens kontor. Hon är det enda vita femininum, vi har ombord. På fjärde klass finns en fet svart mohammedan, köpman från Guldkusten. Han är illa sjuk, men vägrar att låta sköta sig av vår lilla doktor. ”Vit doktor, vit medicin, bra för vit man, svart doktor, svart medicin för svart man”, säger han. Och det är fara värt, att han får dö för sin tro, innan han kommer fram till ”svart doktor”.

På fingrarna ha de tjocka ringar, med stora mynt infattade som sigill. En av de svarta damerana har tre ringar med femfranes-stycken. Det är tur att hon inte begagnar handskar.
De flesta talar litet franska och är inte så dumma som man skulle kunna tro. Men det duger inte att tala vanlig flytande franska med dem, det begriper bara underofficerarna och ett par av de allra fiffigaste. Man får hålla sig till ”neger-franska”. ”Y-a-bon” — ”Y-a-pa bon” — ”vara gott”– ”vara inte gott” o.s.v.

Första kvällen i Dakar begick jag ett förfärligt misstag, som nära nog höll på att förstöra mitt sociala anseende på platsen för all framtid. Jag gick ut i linnekläder och tropikhjälm efter diner. Det var alldeles tillräckligt varmt för att motivera de tunnaste linnekläder, t.o.m. fullständig nakenhet. Och min kask är lätt som en fjäder, passar väl på huvudet, och jag tycker själv, att den klär mig alldeles förfärligt stiligt. Men alla människor stirrade på mig med stela ögon och vände sedan chockerade bort blicken, som hade jag uppträtt i ett familjebad utan simbyxor. Jag gick en och en halv gata, innan jag upptäckte, vad som var galet. Då såg jag med ens, att alla andra människor var i mörka rockar och halm- eller filthattar. Ingen vit man i Dakar går ut efter diner i vit linnerock och isynnerhet inte i kask. Vilken annan huvudbonad som helst duger, halmhatt, filthatt, rund hård, svart hatt, men inte tropikhjälm. Det är bara en och annan fin neger, som är ute och snobbar med. Men han begagnar säkert inte den på dagarna. Och han känner sig inte generad av, att man tittar på honom. Det är den egenskap, jag beundrar mest hos negrerna, deras oryggliga själsstyrka att aldrig känna sig löjliga, hur de än äro utstofferade. Jag har sett neger i 1) turban, svart frack, söndagsblad som fikonlöv nedanför magen och ingenting mera, 2) rund styv filthatt, lång nattskjorta och bara ben (ganska vanlig kostym, tydligen på modet i år), 3) redingote, skjorta och toppig negerhalmhatt, 4) tjock åtsittande svart vinterrock, som för några år sedan i Stockholm kallades ”springinhelsikesrock”, rakad hjässa och bara ben. Mitt i solskenet.

Gunnar asså… : (

Leave a Comment