.04.03.2017.

Hjalmar

By Castor In Photography, Story, UrbEx

Alla svartvita bilder är tagna av Dan Korn ~95-02.

 
Mood:

[SWE] I slutet av 60-talet bestämmer sig en man vid namn Hjalmar Andersson för att bygga en liten stuga utmed sjön som han älskade att fiska i. Huset byggs långt in i skogen på så kallad ofri grund i de nordöstra delarna av Götaland. Stugan var främst avsedd som ett ställe att äta och sova på vid fisketurerna, men stugan blev snart till Hjalmars permanenta boende.

Huset, som låg mer än 20 minuter från farbar väg, saknade både el och rinnande vatten. Hjalmar hade medvetet byggt huset långt från andra människor. Det var inte så att han tyckte illa om folk, han uppskattade verkligen att få besök, han hade väl helt enkelt fått nog av de idioter som man ändå stöter på där ute då och då. Han valde att leva ett liv för sig själv. Nära skogen och fåglarna.

Dra för att se bilderna som är tagna med ~20 års mellanrum.

 
Hjalmar tog sällan stigen upp till vägen utan la hellre cykeln i ekan och rodde en bit för att sedan ta sig in till den lokala affären. Här spenderade han mer pengar på mat till fåglarna än till sig själv. Fåglarna betydde väldigt mycket för honom och flera gånger om dagen gick han ner för att mata dom vid sjön. Hjalmar uppskattade speciellt fiskmåsarna men var riktigt lack på “hökajäveln” som ofta skrämde bort hans måspolare. Hjalmar byggde en slangbella, modell större, bara för att kunna skjuta ihjäl hökfan. Det är oklart om han någonsin lyckades.

“Jag är sällan ledsen och jag har aldrig ångrat livet men om jag skulle vilja avsluta det så blir det med ett skott i huvudet — det vore hemskt att ångra sig hängandes i en ögla i taket”

Med tiden så gick det sämre för fisket, vattnet i sjön försurnade och Hjalmar skyllde på flygplanen och deras utsläpp. Flygplan var också något som fick Hjalmar att flippa rejält. Han försökte skjuta på dom med sin slangbella, helt ovetandes om hur långt bort de egentligen var. Men det kanske inte är så konstigt då han aldrig sett ett flygplan på nära håll. Kanske led han av dåligt djupseende, jag vet inte. För någon som knappt lämnat sitt eget landskap och aldrig sett havet, “annat än på karta”, så kanske avstånd inte är något man funderar särskilt mycket över.

Hjalmar hade lätt för att brusa upp om det så skulle vara. Han hade i sin ungdom varit en riktig slagskämpe enligt honom själv. Han var också en jävel på att svära, vilket han ibland ursäktade sig för, det var så man snackade om man jobbade på järnvägarna förr. Hjalmar tog sig gärna en sup av favoriten Nyköpings Brännvin ur sitt snapsglas och om han fick besök så fick besökaren ta sin sup ur kaffekoppen. För Hjalmar hade bara en kopp och ett snapsglas, en tallrik och ja, inte mer än vad han behövde.

Hjalmar var nöjd med livet han levde ute i skogen. Nära sjön och tillsammans med fåglarna. Han eldade på bra i sin spis och lyssnade gärna på radio medans han antingen läste eller såg ut över sjön. Han var en jävel på viol och var helt självlärd. Författaren Dan Korn besökte Hjalmar några gånger under 90-talet då Hjalmar var i 80-årsåldern. En gång frågade han Hjalmar vad han skulle göra den dagen han han känner att han inte kan bo kvar.

“Jag köper ett gäng Nyköpings och sveper dom, sen slänger jag mig i sjön och ser himmeln från sjöbotten”

Hjalmar är 93 år gammal när han kommer in på ålderdomshem. Han ligger där över vintern 2003-04 men tröttnar snabbt och flyttar hem till våren när det blivit varmare igen. På hösten, några veckor innan Hjalmars 94-årsdag, hittas han drunknad nere vid sjön.

2016
Tolv år senare tar jag mig ut till Hjalmars stuga med några vänner. Vi når stugan efter en över 20 minuters lång promenad längs en obefintlig stig. Stugan står kvar men taket har gett med sig och det har börjat regna in. Cykeln står lutad mot huset men ekan har sjunkit. I köket står Hjalmars snapsglas kvar och kaffekoppen likaså. I sovrummet står radion bredvid sängen tillsammans med de få böcker och tillhörigheter som Hjalmar ägde. Några kort från bekanta ligger på sängbordet intill en bibel från Hjalmars konfirmation. På träden runt huset sitter Hjalmars hemmabyggda fågelholkar fortfarande kvar. Nere vid sjön hittar vi ett par tomma flaskor, troligen Nyköpings.

Vi går upp till huset igen och ser den uppväxta ungskogen som nu täcker den fina sjöutsikten som Hjalmar en gång hade här. Vi häller upp varsin snaps av vår nyinköpta Nyköpings. Vi skålar för Hjalmar, gubben vi tyvärr aldrig fick nöjet att träffa. Men vi blir glada av tanken att han fanns och att han fick finnas länge. På hans egna villkor och på sitt sätt. Vi dricker snapsen och den är riktigt jävla god. Tack Hjalmar.

~

finale

Hjalmar Andersson
1910 ~ 2004

Source: Se Himlen Genom Taket (1995), Mot Strömmen (2002) & Dolt Land (99/06) av Dan Korn.
Vill ni läsa mer om Hjalmar och liknande människor så råder jag er att kolla upp Dans Korns böcker. T.ex. här Bokbörsen.se.
5 Comments
  1. Johan Grinde .05.03.2017.

    wow, vilket fynd! Intressant berättelse. Jag är så imponerad hur du lyckas hitta alla dessa övergivna platser. /Johan

    Reply
  2. Alex .06.03.2017.

    Man undrar ju om radion gick på batterier.. eller hade han bara en radio och trodde att den spelade?

    Reply
    • Petrov .06.03.2017.

      Tudorbatterier självklart!

      Reply
  3. mysurfacebook .06.03.2017.

    Tack för en fin historia. Hjalmar påminner en del om min far, natur-och fågelintresset. Det där lite envisa at gå sin egen väg.

    Reply

Leave a Comment