.02.12.2017.

i Vintergatan

By Castor In Photography, Story, UrbEx

Blandat övergivet från november 2017.

Mood:

Måsa-Hitler

Han var en bitter enstöring som hade ett stort pentagram målat i taket. Han sköt skarpt efter folk som kom för nära. Han bjöd in hela byn till sin lada så att de skulle få se när han skar sönder sitt gigantiska konstverk, som han lagt otaliga år på att färdigställa, med kniv. Naken.

Jag gillade inte att bli skjuten på av nakna satanistnudister så jag backade bilen den gången för 8 år sedan och körde vidare. Vägen in och de fallfärdiga byggnaderna såg intressanta ut men jag hade ju hört ryktena om mannen som bodde där bak. Jag var inte helt pepp på att träffa den som de kallade för “Måsa-Hitler”.

Nu, 8 år senare, är jag här igen. Mannen som bodde i huset ska ha gått bort så sent som i år men ska inte ha bott i huset på över 5 år. Dörren är uppbruten, taket har gett med sig och det har börjat regna in över trappen. Förfallet är långt gånget men mannens hus står kvar som när det lämnades, till synes i all hast.

På väg från Vintergatan — 0-100 på 5,8 sekunder. Tak på 23 sekunder — i Vintergatan.

Han gillade böcker. Hela ovanvåningen är full av böcker. Jag tänker på enstöringen “Bertil” från Jan Lööfs “Skrotnisse” när jag går runt här. Men det visar sig att han inte var någon vidare enstöring, ändå. Jag hittar en hel bunt med bilder från alla de otaliga besök han haft från släkt och vänner här i huset. Mannen var tydligen en av hela elva syskon som alla träffades flitigt, även på senare år. Jag får höra att en hel del av ryktena kring mannen är rena skrönor. Men visst var han lite egen och han var antagligen, med all rätt, fett less på alla de som kom och tittade runt i hans byggnader. Att han jagat bort folk med gevär behöver faktiskt inte vara helt osant.

Jag önskar att jag rullat in utan fördomar den gången för 8 år sedan och träffat mannen som levde här. Han verkade vara, som de flesta andra så kallade orginal som jag lärt känna där ute i skogarna, härlig som fan. Men också en typisk sån person som folk har alldeles för mycket åsikter om utan att egentligen ha en blekaste aning. Jag tror “Måsa-Hitler” var för färgstark och annorlunda för ryktesspridarnas gråa smak.

Och nu ska huset snart rivas.


R.I.P.
L

Nådens stuga

Ensam, långt ut i skogen, hittar vi en liten stuga. Dörren är öppen och på insidan hänger nyckeln prydligt på en krok. Tavlor och texter vittnar på att det är någon religiös person som fört upp stugan. Vi hittar också anteckningar från folk som besökt stugan genom åren. Här har dom kunnat ta det lugnt i “frid från herren Jesus Kristus”.

Det är mysigt här, välkomnande. Vi tänder några ljus och hänger med herr Kristus en stund innan vi drar vidare.

Huset med halmtaket

Längs en liten grusväg ligger det ett litet hus som är helt överväxt och antagligen väldigt svårt att hitta sommartid.

Den halva gården

Den röda gården ligger avskilt långt ute i skogen. Familjen som bodde här senast fick inte med sig alla sina saker den dagen då de plötsligt försvann.

1 Comment
  1. Daniel Lönn .14.12.2017.

    Finfina reportage/fotografier/berättande som alltid! Härligt! Det första huset uppifrån sett, och dess historia, berör mig särskilt. Det du skrev om fördomar var otroligt fint och starkt, om än i ett backspegelperspektiv!

    Reply

Leave a Comment